Reflektion och avstamp

När jag nu har avslutat detta gestaltningsarbete infinner sig en slags tomhet. All tid som passerat. Dessa veckor, fyllda med tankar, handlande, sökande, efterforskande, motgångar, frustration, glädje och skaparlust. Det är först nu jag har förmågan att backa några steg bakåt och betrakta det jag har gjort…

Vad jag gjort
Jag har gjort en film om blicken, där jag försökt gestalta känslan av att känna sig betraktad men även att betrakta. Filmerna är filmade med hjälp av iphone 4s och ihopklippta i filmredigeringsprogrammet Premiere.

Min process
Jag började mitt utforskande, precis som alla andra i klassen, kring Vasaplatsen. Hemma hade jag precis gjort en stor utrensning av förråden och tanken av att samla på mig föremål fick mig bara att bli frustrerad. Jag lyfte då blicken från marken, bort från alla artefakter, och såg istället de människor som befann sig på plasten. Vissa rusade förbi, andra satt och väntade. Vissa hade blicken fäst på målet, andra betraktade. Det var där mitt gestaltande började, i blicken/iakttagandet. Jag började samla och studera blicken. Det jag ville undersöka var hur vi påverkas av blicken. Blickens betydelse och dess icke-verbala kommunikation. Blicken som tyr oss till att utföra eller inte utföra vissa handlingar. Blicken som belyser. För att snäva in mitt arbete ytterligare valde jag att fokusera på betraktaren, men också på den som betraktas. Genom handledningarna fick jag inspiration att gå vidare på Streetart, men också fokusera på de blickar och iakttagelser som sker i det offentliga rummet. Efter de handledningar som ägde rum i början av kursen började jag kika närmare på blicken som ett maktmedium, exempelvis då storstäder i Brasilien valt att förstora upp blickar eller iakttagande människor från området på husfasaderna, allt för att gatuvåldet och kriminaliteten skulle minska. I detta utforskande började jag mer och mer förstå blickens betydelse för makt. Viker du blicken har du förlorat…

I mitt gestaltande ville jag ge åskådarna en känsla av att vara betraktad och men också möjligheten att betrakta själva. Efter att ha varit i en grafikverkstad i Varberg och arbetat samt skissat och målat hemma föll valet på att göra en film, något jag tidigare inte arbetat så mycket med men hade en önskan om att lära mig. Jag började då filma blickar i olika sinnesstämningar och vinklar samtidigt som jag påbörjade ett insamlande av berättelser om när folk har känt sig iakttagna eller betraktade. När väl detta materialinsamlande var påbörjat kom ovissheten om hur jag skulle kunna koppla ihop dessa två samlingar till ett. Men genom handledning samt samtal med några i klassen föll valet på att göra flera parallella filmer i en. Detta med inspiration från Sophie Calles verk Take care of yourself.

Under opponeringen fick jag kritik över att jag delvis dolt min process i bloggen och inte redovisat alla de stag som jag tagit under gestaltningsarbetet. Denna kritik kan jag förstå och ser den som en morot till att utveckla mitt bloggande och dokumenterande av min process till nästa gestaltningsarbete.

När jag backar tillbaka och tittar på helheten, tankarna och ämnesvalet i min gestaltning ser jag en tydlig koppling till det jag gjort tidigare. Blicken har följt med mig under tidigare gestaltningsuppgifter och på något sätt tar den mig framåt, ska bli spännande att se vart…

Hur jag ska gå vidare
Vidare i mitt gestaltningsarbete vill jag fördjupa mig i den icke-verbala kommunikationen, gå vidare från blicken och utforska rörelsen, kroppsspråket, minspelet. Under detta gestaltningsarbete som var kunde jag känna igen min process, en process som startar och stannar kvar i tankearbetet under väldigt lång tid. I kommande gestaltningsarbete vill jag starta i görandet, vilket jag tror kan bli en ordentlig utmaning, men en nyttig sådan…